jag känner mig tom
i feel so fucking empty
känns som att jag inte har någonting
jag vet att jag har vänner som jag vet tycker om mig,
och som jag vet bryr sig..
men varför känner jag det då inte?

jag får aldrig,
och har aldrig fått svar på mina frågor

så fort du sa.. "tyvärr bella.."
så visste jag redan.
du behövde inte säga resten..
för jag visste redan då att det var kört.
en klump i halsen,
en stammande bella.

så många böner jag bett,
så jävla hårt jag har kämpat för det här..
så känns allting nu bara helt förgäves
och jag ställer mig bara frågan, varför?
Varför bella?
varför är inte du bäst i skolan?
varför är inte du ett underbarn som dina föräldrar är stolta över?
varför varför varför ?

och jag ska även svara på den frågan,
för den är lätt..
JAG VET INTE.
jag vet inte varför jag aldrig gillat skolan,
jag vet inte varför jag skolkat så mycket som jag gjort,
jag vet inte varför jag inte är ett mattesnille..

egentligen vet jag Precis varför.
men samtidigt vet jag inte.
för oavsett om saker och ting har påverkat mig under högstadiet,
oavsett om jag mått dåligt,
om jag velat ta livet av mig,
om jag blivit "mobbad",
om jag har skärt mig,
om jag inte riktigt hängt med i nuet,
så förtjänar jag faktiskt den här chansen..
jag förtjänar att få gå vidare med mitt liv.
jag förtjänar inte att stoppa livet ett år till i mariestad.

jag har verkligen försökt att hänga med i nuet igen,
och jag har faktiskt lyckats någorlunda bra också!
jag har faktiskt inte fastnat i det förflutna på såå länge,
jag har faktiskt mått riktigt bra.
men nu börjar all skit igen.
och jag har glömt bort hur man tar sig ur gropen jag fallit ner i..

jag vet exakt varför jag känner såhär.
och det är alltid att när något jobbigt händer,
så blir jag överkänslig och jag tror att mitt liv är dömt att gå åt helvete.
jag vet det..
men jag vet fan inte hur jag ska bära mig åt för att sluta tänka negativt åt allting?
ibland lyckas jag tänka riktigt posetivt,
men oftast inte..

allt jag vill ha just nu är någon som verkligen bryr sig,
som stannar kvar hos mig trots mina,
humörsvängingar,
trots mina jobbiga stunder,
trots mina jävla anfall när jag blir arg och skriker på en.
jag menar det aldrig att bli arg..
för innerst inne är jag ledsen.
jag är trött på livet,
jag är trött på mig själv,
jag är trött på allting..

och jag önskar mig någon som förstod mig på det sättet..
men vem fan kan förstå mig?
ingen, ne precis..

dom säger ju att "det finns någon för alla"
kan inte jag få den där människan nu då?
för jag behöver det verkligen..
en närhet, en kram, någon som lyssnar på vad jag har att säga..

förlåt mig..

Dagen har bara varit skit..

skriver mera i min andra blogg där all annan skit står.

http://isabellarvidsson.blogg.se/